Jeg tenkte faktisk ikke noe særlig mer om at det bare var noe du hadde liksom. Ser ikke på det som noen hindring på at vi skal være venner i det hele tatt,liker deg akk som du er kjære <3

Tenker egentlig at det ikke går ann og ikke tørre og snakke med andre mennesker, er det ikke bare og åpne munnen og snakke?

Tenker også at dette er en sykdom man lett kan bli kvitt dersom man vil det nok. Hvorfor ikke gå til en psykolog og la han hjelpe deg ut av denne lidelsen?

Personelig tror jeg bare at du er unormalt sjenert og at du har store komplekser for deg selv, og at du kanskje ikke snakker fordi du ikke vil trekke oppmerksomhet mot deg selv, pga komplekser.

Og ja, hvis dette er tilfellet så syns jeg faktisk utrolig synd på deg.

Jeg har også den samme diagnosen som deg (selektiv mutisme), og skjønner godt hvorfor ikke alle får til å prate i enkelte situasjoner.

Jeg tror litt av grunnen til at jeg ikke klarer å prate er fordi alle vet jeg er stille. Jeg hadde det alltid sånn når jeg begynte på en ny skole (overgangen fra barneskolen til u.skolen og overgangen fra u.skolen til vgs) at jeg sa til meg selv at jeg skulle snakke på skolen. Det skjedde ikke, jeg snakket ikke fordi jeg havnet i klasse med noen jeg hadde gått med før, og fordi jeg kjente altfor mange fra før av på skolen.

Jeg tror også en av grunnen til at jeg ikke snakker er fordi det ikke er så lett å snakke når alle vet at man er stille/ikke snakker så mye fra før av. Alle kjenner liksom deg, og det gjør det bare enda mer vanskeligere å prate. Og at man er usikker på seg selv, redd for å si noe dumt, redd for å dumme seg ut, osv.:)

Fin blogg forresten! :)

Till dig som skrev att det bara e att öppna munnen och prata: Du skrev inget dumt, men jag vill bara förklara lite. Det är inte bara så lätt, man kan helt enkelt inte. Hjärnan säger stopp, allt låser sig och man blir bara där stående utan att prata. Man kan inte något åt det, och en psykolog hjälper inte. Inget annat hjälper än att själv ta beslutet om att bryta den onda cirkeln och börja prata. Men oftast är de som har Selektiv Mutism inte svaga och hjälplösa människor, utan alla e starka personer egentligen. Jag har själv haft det, vet hur mycket man måste stå ut med. Men det har gjort mig till en starkare person, som jag e idag. Har nästan helt sluppit min Selektiv Mutism nu, och jag kan gå fram och prata med folk vilket var absolut omöjligt förr. Men visst hatar jag att gå fram och fråga om saker,Och jag kan inte bara gå fram till någon jag inte känner så bra och börja prata, det är fortfarande omöjligt, och skickar helst någon annan, men måste jag, gör jag det. Och det är inte lätt att bli av med den, det vet jag, men jag fick kämpa, och varje år blev det bättre. Och ett tips till hut man blir av med det, eller rättare sagt, det blir bättre. Jag var väldigt hästintresserad förr. Så med hästarna, i stallet där jag red, började jag prata och senare efter en tid kunde jag svara kort om någon kom fram till mig också, och efter det så var det bara i skolan jag var helt tyst. Men när jag bytte skola från lågstadiet till högstadiet och fick nytt folk runt mig, då började jag prata hela tiden. Så det enda som gäller e att bestämma sig att säga bara smått i början, och inte tänka på eller bry sig vad de andra tycker, och jag vet hur svårt det är. Verkligen. Och viktigt e att man ska veta, att säga åt en som har selektiv mutism att det är bara att öppna munnen och prata, är nästan som att säga åt en som sitter i rullstol att stiga upp, man kan bara inte, hur gärna man än vill. Man är inte blyg, man kan bara inte. Så jättebra att du skriver om Selektiv Mutism här, Karoline, och vågar berätta, det är det som behövs :D Men en sak funderar jag på... Undrar hur det skulle vara om 2 personer med Selektiv Mutism träffas, undrar om man fortare börjar prata med den personen än den andra, eller om båda står helt tysta :P

Gabriella: Utrolig bra sakt, Gabriella... Kunne ikke skrevet det bedre selv! :)